Josefins

Vet inte om jag kommer fortsätta blogga..Har aldrig nån lust att skriva längre och har inget att skriva om. Det spelar ingen roll hur jag är när jag träffar er kompisar ute och min familj. Jag försöker visa en sida som tänker posetivt och som försöker vara glad men det är bara då för stunden som det går. Inombords mår jag dåligt hela tiden, så sjukt dåligt..Illamående och mardrömmar om nätterna. Dom här jobbiga tårarna som jag trodde skulle ta slut.. Visste inte i min vildaste fantasi att man kunde må såhär.. Även om jag vet att ni finns där så känner jag mig så ensam.. Är rädd & kall inombords och orkar inte med nånting längre. Vill inte ha det såhär, verkligen inte men kan inte hjälpa hur jag mår. Önskar jag kunde det... Jag vill inte klaga och tjata om samma saker hela tiden. Tror ingen orkar lyssna så jag håller mycket för mig själv istället och det äter upp mig.. Vill gentligen inte skriva ut det här på bloggen heller men känner att jag måste få skriva av mig nånstans. Och det här är endå MIN blogg där JAG ska få skriva ut exakt allt vad jag känner och hur jag mår utan att behöva få elaka kommentarer och höra skit tillbaka.. Ni behöver inte fortsätta läsa heller och höra mig klaga om ni inte vill, det är upp till er.

Men hur som helst, jag har förlorat min pojkvän som alla mina nära och kära vet var mitt ALLT. Han betydde så fruktasvärt mycket för mig och nu är han bara borta. Jag har ett stort hål i mitt hjärta nu och jag är så rädd för att det aldrig ska läka. Det har lixom gått en månad nu och ändå mår jag sämre än vad jag gjorde dom första 2 veckorna. Varför är det så ? Ska tiden inte läka alla sår ? borde det inte bli bättre för varje dag som går ?

Jag hatar att jag känner mig så svag och att allt verkar gå så lätt för dig. Du känns inte som samma person som för 2 veckor sen krama om mig och sa att allt kommer bli bra endå. Du som sa ; jag kommer alltid finnas här för dig oavsett vad... Men nu när jag behöver dig som mest känns jag bara som till besvär. När jag försöker förklara mig blir det bara fel. Känns som att jag är jobbig även fast jag inte gjort nått fel. Känns som att du inte bryr dig längre även fast du lovade att göra det. Och det är väl det som känns värst. För om jag endå skulle känna tryggheten skulle allt vara så mycket lättare. Det vet jag, för även fast det var jobbigt då så fanns du endå där på ett helt annat sätt än nu..

Jag som gjorde allt.. Men tydligen så räckte det inte till.. Ställde alltid upp, försökte helt enkelt vara den bästa flickvännen man kan ha. Alldeless för snäll många gånger som jag ångrar nu. Men som sagt jag kan inte hjälpa att jag är som jag är. Och som jag fått höra är jag den där snälla, omtänksamma tjejen som aldrig snackar skit om någon och alltid ställer upp. Endå är det alltid jag som i slutändan får skiten på mig på ett eller annat sätt..

Men nu orkar jag inte skriva mer, även fast det finns så mycket mer att säga... Torkar tårarna och ska försöka somna..

Som bilden visar nu och som den gjorde för 1 år sen  ; jag älskar dig. Och det kommer jag alltid att göra..



Saknar dig och oss <3